Behandling av mg hos äldre patienter

  • Datum: 16-02-25, Publicerad av anne.thelander@neuroforbundet.se
  • Källa: Specialskrivet för Neuroförbundet av Anna Rostedt Punga, docent och specialistläkare, Akademiska sjukhuset, Uppsala

Neurolog Joel Oger i Kanada har nyligen publicerat en genomgång av mg som debuterar hos äldre individer (> 65 år) och hur denna bör behandlas. Debut av mg hos äldre och mycket gamla personer har ökat dramatiskt de senaste 25 åren, med en klar övervikt hos äldre män.

Personer över 65 år utgör mer än 50 % av alla nydiagnostiserade mg-patienter. I typfallet får äldre patienter mer lokaliserad svaghet i ansiktet (ögon-, tugg-, tal-, nack-, eller svalgmuskler). Det krävs en hög grad av misstanke hos husläkare och andra läkare för att uppnå tidig diagnos och förbättra prognosen och livskvaliteten för äldre mg-patienter.

Risken är att t ex svårighet att svälja (och viktnedgång) misstolkas som hjärnblödning/infarkt, als,depression (matleda) etc. Hos äldre individer är prognos och val av behandling beroende av hur snabbt sjukdomen utvecklas, men även av eventuella andra samtidiga sjukdomar. Andra autoimmuna sjukdomar kan förekomma hos ca 15 % av mg-patienter, t ex inflammation avsköldkörteln (thyroidit), systemisk lupus erytematosus (SLE), reumatoid artrit (RA) och diabetes.

En autoimmun inflammation av skelettmuskler (myosit) eller hjärtmuskeln (cardiomyosit) är vanligare hos äldre mg-patienter pga. förekomst av specifika antikroppar mot tvärstrimmig muskulatur (se Tabell 1 nedan).

Indivuduell anpassning krävs

Behandling av mg hos äldre personer bör anpassas individuellt genom en kombination av substansen pyridostigmin och immunosuppressiva läkemedel. Den vanliga symptomlindrande medicinen med substansen pyridostigmin, kan ha fler så kallade kolinerga biverkningar hos äldre, såsom diarré, ökad salivation och även muskelkramper och ökad muskelsvaghet.

En tidigare studie som jag genomförde i Uppsala redan år 2008 på 22 mg-patienter med daglig behandling med substansen pyridostigmin, visade att högre ålder korrelerade med fler biverkningar, ofta muskelkramper/svaghet, hos de 11 patienter som var över 65 år. Vid sådana muskelbiverkningar är det viktigt att minska eller helt sätta ut substansen pyridostigmin och inte slentrianmässigt bara höja dosen.

Joel Oger instämde också i dessa rekommedationer. Av de immunosuppressiva läkemedel som finns, används oftast kortisonpreparat (prednisolon etc) och Azathioprin, mest pga att dessa ofta har en god effekt och tolereras väl. För prednisolon är det viktigt att minska dosen så långt det går, för att undvika biverkningar. För att undvika benskörhet pga kortisonpreparat såsom prednisolon, rekommenderas dagligt tillskott av calcium och D-vitamin samt årlig bentäthetsmätning. En av de faktorer som mest ökar risken för försämring av mg hos äldre patienter är infektion (såsom influensa och lunginflammation). Därför rekommenderas ofta vaccination mot säsongsinfluensan hos äldre mg-patienter.

Äldre kan uppnå symtomfrihet

Tymektomi rekommenderas generellt inte för patienter med mg som är äldre än 65 år, med undantag för patienter med tymuscancer (tymom) och då helst med minimal operationsteknik. Trots att det kan finnas vissa svårigheter att välja optimal behandling hos äldre patienter med flera sjukdomar och olika läkemedel, visade den nya rapporten att de flesta äldre patienter kan uppnå symptomfrihet med rättbehandling och dör i regel inte av mg utan snarare av icke-relaterade sjukdomar.

Anna Rostedt Punga, docent och specialistläkare, Akademiska sjukhuset, Uppsala

Referens: Alkhawajah M and Oger J, Treatment of myasthenia in the aged, Drugs Aging, 2015: 32:689-697.