Stäng

Prova medlemskap!

Prova medlemskap i 3 månader hos Neuroförbundet och upptäck vad vi kan göra för dig utan att det kostar någonting

Neuroförbundet

Din e-post har skickats

Gör det nu!
www.neuroforbundet.se


En helt vanlig söndag - men ändå inte

  • Datum: 15-04-09, Publicerad av anne.thelander@neuroforbundet.se
  • Författare: Tuula Nurmiranta

Jag har ont hela dagen … en ilande smärta från midjan och neråt benens baksida. Så välkänd för många som har parkinson, så obegriplig för den som bara ser mig. Jag är stel som en finsk pinne och mör likaså. Tur att det är grått ute så jag kan skylla på vädret när gråten kluckar i halsen och jag inte önskar något annat än att kunna gå ut. Ut på en helt vanlig promenad som människor gör på helt vanliga söndagar – oavsett väder.

Jag är rörig, tappar bort saker, viktiga saker som mina "att göra-listor" … På något konstigt vis blir det rörigt hemma, på ett sätt som inte är jag. Det kallas visst icke-motoriska symtom. Jag får panik fastän inget syns utanpå. Eller …?

Jag längtar efter mitt barnbarn, bjuder honom på söndagmiddag. "Vad gör du"? skriker mitt innersta. "Ska du sabotera allt nu igen"? Vadå, vad menar du? Det är väl normalt att vara spontan och vilja ha barnbarnet en stund?!

På åtta parkinsonår har jag inte gett mig, inte förstått att det ibland inte är någon bra idé med en trulig 16-åring i närheten. Hela hans liv andas "Orkar inte, spelar ingen roll …" Jag har fortfarande ont, kokar soppa. Plättarna osar för jag kan inte vända dem som förr och brandlarmet går. Barnbarnet och jag pratar politik, jag känner mig levande. Vi dricker kaffe med plättar så goda. Vi skrattar åt vår galna värld.

Jag vill så gärna må som andra. Min hand i hans tonårshår, han säger inte nej. Yesss, jag når honom alltjämt! Jag är lycklig farmor, en stund utan parkinson.

Jag saboterade inte min planering med spontanitet denna gång. Men jag måste förbereda mig extremt noga för att inte drabbas av "parkinsonstress". Jag ska ju arbetsträna på Neuroförbundet från i morgon. Fram med kläder, packa väskan, tvätta håret, ordna lunchen, inte glömma frukten och vattenflaskan. Telefonen är laddad, brynen plockade. Så är det ju för alla tänker jag, skärp dig! Jag vet att det är så, men det blir mer av allt för den som har parkinson.

För att kunna leva gott, finns det många glädjefulla måsten i mitt liv. Vattengympa är en fantastisk uppfinning som ger lindring och välbefinnande, direkt och på längre sikt. Bada bastu gör en äkta finne loj och nöjd. Att dansa och sjunga är helt underbart och gör mig lycklig. Regelbundenhet och planering skänker trygghet och öppnar "spontanitetslustslussen". Jag försöker äta bra och sova gott för att då och då kunna slå klackarna i taket. Sist men inte minst; jag tar min medicin regelbundet för det tror jag på, men där är vi olika.
Jag är glad att allt fick plats i min söndag.

Tuula Nurmiranta
Nätverket för Parkinson