En reflektion på förra veckans uttalande om assistansen kontra flyktingkrisen

  • Datum: 15-10-27, Publicerad av peter.andersson@neuroforbundet.se

Så har vi kommit en bra bit in på hösten som i år är ovanligt mörk. Det jag syftar på är inte vädret, utan den svåra flyktingsituation som vid det här laget påverkar miljontals människor såväl inom som utom Europa. Varje dags huvudnyheter handlar om människors flykt från krig och misär.

Vi har aldrig någonsin ställts inför något liknande, sedan andra världskriget. Frågan är om inte situationen faktiskt är värre nu än den var då. De allra flesta är nog eniga om att vi alla måste ta ett solidariskt ansvar för att hjälpa dessa människor som är på flykt. Aldrig tidigare har väl engagemanget för att hjälpa en medmänniska varit så stort som nu. Tyvärr ser vi också handlingar som visar på något helt annat. Regeringen har en tuff uppgift framför sig med att hantera situationen och i förra veckan beskrev finansminister Magdalena Andersson de svåra stora utmaningarna som samhällsekonomin stod inför. Hon pratade om besparingar i bland annat sjukförsäkringen och assistansersättningen inom LSS, Lagen om stöd och service för funktionsnedsatta.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Att ställa två svaga gruppers grundläggande behov mot varandra är cyniskt och rentav omänskligt. Assistansersättningen har varit föremål för kritik så många gånger att vi vid det här laget har tappat räkningen. Men att skära ner på utsatta människors möjligheter att leva som andra, dvs i praktiken hugga av dem armar och ben kan knappast lösa problemet. Om vi verkligen vill lösa situationen på allvar så borde vi istället göra precis tvärtom. Dvs satsa stort på denna fantastiska frihetsreform. Till att börja med så får en besparing på assistansen samhällsekonomiska konsekvenser. Visserligen betalas mindre assistansersättning ut, men samtidigt uppstår det en kostnad för de assistansberättigade som tvingas lämna sina arbeten som de har kunnat klara tack vare sin assistans. Det kommer också att uppstå kostnader för de som inte arbetar i form av ökad ohälsa, isolering mm. Dessutom tillkommer alternativa kostnader för hjälpen man inte kan klara sig utan. I dag är finns det också drygt 90 000 personer som arbetar som personliga assistenter tack vare sin unika personliga kompetens. Vad blir kostnaden för att skicka ut en stor del av dessa människor i arbetslöshet?

Vi behöver skapa många nya arbeten i Sverige. I synnerhet arbeten där den unika personliga kompetensen väger tyngre än formella högskolepoäng. Jag vill mena att en rejäl satsning på assistansreformen skulle kunna lösa många problem. Många människor skulle kunna få intressanta och viktiga arbeten med sina personliga meriter som grund. En win-winsituation med andra ord.

När tuffa tider råder är det viktigare än någonsin att vi människor är solidariska mot varandra och håller ihop. Låt oss satsa oss ur krisen tillsammans som det bör! Det vinner vi alla på!

Vänliga hälsningar
Lise Lidbäck
Förbundsordförande i Neuroförbundet