När viljan, ambitionerna och kreativiteten går hand i hand händer det saker!

  • Datum: 15-12-09, Publicerad av peter.andersson@neuroforbundet.se

Tiden rusar och vi är redan inne i december. En ovanligt varm sådan för många av oss. Det är med blandade känslor som jag saknar vit gnistrande snö samtidigt som jag gläds åt varje dag som jag inte behöver kämpa med isiga oplogade trottoarer.

Julen närmar sig med stormsteg och när jag tittar tillbaka på en händelserik höst så kan jag konstatera att den verkligen gått i opinionsbildningens tecken. Personliga möten med beslutsfattare, olika samråd och seminarium. Allt för att påverka livsvillkoren för oss med neurologiska diagnoser. En del ömma tår har säkerligen blivit trampade på, men det är oundvikligt när ambitionerna och målsättningarna är höga. Och det måste de vara. Dagligen har jag kontakt med medlemmar och anhöriga som beskriver en vardag som lämnar mycket i övrigt att önska. Framförallt handlar det om brister. Färdtjänst som inte fungerar, personlig assistans som inte beviljas eller dras in. Anhöriga som går på knäna. Svårigheter att få träffa en neurolog och få rehabilitering. Få känner till den nya patientlagen och vad den innebär. En dyster situation. Men den går att förändra med lite kreativitet och vilja, som till på köpet kan göra alla parter till vinnare.

Ett sådant exempel är Linköpings kommun som nu efter en försöksperiod skall permanenta ett så kallat mobilitetsstöd till personer som har färdtjänstillstånd och stort resbehov.

Lagen om mobilitetsstöd trädde i kraft 1 juli 2014, men är frivilligt för kommunerna att följa vilket vi ser som ett problem.

Stödet innebär att personer kan använda en egen ombyggd bil istället för färdtjänst. De som deltog i försöksperioden var vana vid bil och hade en personlig assistent eller en anhörig som kunde köra och de upplevde att deras livskvalitet höjdes avsevärt. Samtidigt var kommunens kostnader för anpassning av fordonen bara hälften så stor som färdtjänstkostnaden.

Det finns sedan länge ett statligt bilstöd att söka, men det är långt ifrån alla som är berättigade till detta. Mobilitetsstödet är framförallt ett komplement som riktar sig till personer som inte uppfyller de statliga kriterierna, exempelvis om man har gått i pension.

Lagen om mobilitetsstöd trädde i kraft 1 juli 2014, men är frivilligt för kommunerna att följa vilket vi ser som ett problem. Låt oss därför hoppas att nu fler kommuner låter sig påveras av Linköpings exempel. På Neuroförbundet kommer vi självfallet att bevaka frågan och fortsätta att hävda att det behövs ett samlat grepp i transportfrågan. Här kan du läsa mer om Linköping: http://www.linkoping.se/?newsarticle=64870

Här kan du läsa mer om lagen: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/201314/SoU15/

Önskar dig en fortsatt trevlig vecka!

Lise Lidbäck
Förbundsordförande


Relaterat innehåll