Afasi och dysartri

Afasi innebär nedsatt förmåga eller oförmåga att tala, förstå tal, läsa och/eller skriva. Stroke är den vanligaste orsaken till afasi, men det förekommer även vid andra hjärnskador och sjukdomar.

Kommunikation är en komplicerad process där man överför information mellan personer. Genom tal, bilder, kropps- eller teckenspråk "pratar" vi med varandra. Vid skador i hjärnan kan man drabbas av olika kommunikationsstörningar som kan påverka tal-, röst- och/eller språkförmågan. 

Hos de flesta personer är språkförmågan lokaliserad till vänster hjärnhalva och en skada på den delen av hjärnan kan orsaka afasi.

Vanliga symtom vid afasi

• Svårigheter att finna ord.
• Svårigheter att komma på egennamn.
• Ord byts ut mot varandra. Vanligt att "ja" blir "nej".
• Svårigheter att bilda korrekta satser.
• Svårigheter att tolka och förstå vad andra säger. 
• Svårigheter att läsa.
• Svårigheter att skriva; stava eller formulera sig i skrift.

Läs även om kognition.

Skillnad mellan afasi och dysartri

Dysartri innebär talsvårigheter som orsakas av skador i hjärnan eller nervsystemet som gör att personen får nedsatt rörlighet i musklerna som används vid tal.

Den nedsatta rörelseförmågan kan bero på en känselnedsättning, förlamning av muskulaturen eller svårigheter att samordna rörelser mellan olika muskler. 

Dysartri kan förekomma efter stroke men även vid andra neurologiska sjukdomar som CP, Parkinson, ALS och MS. Personer med dysartri kan till skillnad mot personer med afasi, kommunicera via skrift samt läsa och förstå vad andra säger. 

Utredning och vård

Vid misstanke om kommunikationsstörningar bör logoped kontaktas för bedömning. Logopeden kan utreda om det rör sig om afasi eller dysartri och i vilken grad och typ av svårigheter personen har.

Utifrån testresultat ges information om svårigheterna och prognos till personen, närstående och vårdpersonal. Logopeden ger även information om hur man kan underlätta kommunikationen, till exempel genom kommunikationshjälpmedel eller kommunikationspartnerträning.

Källa: Vårdhandboken.